Division 1

"Det var en ynnest att få sitta i domarstolen och bevittna denna mycket intressanta match-up ikväll. Två väldigt olika spelare, både till spelstil, mentalitet och utseende. Den ena som tar sport på liv och död, spelar varenda boll som det vore hans sista och ger sig aldrig oavsett resultat. Den andra har auran av att precis ha kommit från stranden och havet där han surfat på vågorna och klappat delfinerna. Obrydd. Avslappnad. Som en ung Sean Penn i 80-talsklassikern 'Fast Times at Ridgemont High'. Den ena spelar med goda marginaler, stabil, få misstag. Den andra lirar en mer varierad high risk-tennis, ett stundtals majestätiskt publikfrieri, oförutsägbart och spännande. När dessa två krafter möts så händer något särskilt. Och just detta hände ikväll. I vad jag menar är den mest underhållande och sevärda match jag sett i Bellevue. Mer eller mindre varenda game tvingas in i 40-lika-lägen. Mer eller mindre varenda boll mynnar ut i en längre duell där både Arab och Barklund tvingas ner i alla möjliga djup och positioner för att rädda sig kvar i poängen. Oliver är den mer offensiva av dem två, men Micho är skicklig på att använda sig av sin motståndares fart och kontrar. Matchen spelas i hög fart, men inte tillräckligt hög fart för att se sanslösa vinnare från baslinjen - utan precis lagom kraft för att skaffa sig ett övertag inför nästa slag i duellen. Och det är just denna balansgång som skapar magi. Denna katt-och-råtta-lek som är så kittlande att följa. Jag har samma känsla nu som jag hade efter Cincinnati-finalen 2023 när den 3 timmar och 49 minuter långa matchen mellan Djokovic och Alcaraz utspelat sig. Novak vann med 5-7, 7-6, 7-6 i vad som kändes mer som en Grand Slam-final än en Masters 1000-turnering. Man visste direkt efter att man inte kommer kunna njuta av de nästkommande matcherna lika mycket, för inget av det man kommer se härnäst kommer kunna jämföras med vad man precis bevittnat."

""Miracle on Ice" är ofta listat som en av tidernas största idrottsliga skrällar. Att ett gäng collegespelare och amatörer, handplockade av deras tränare Herb Brooks, lyckas mot alla odds besegra den dominerande maskinen och fyrfaldiga OS-vinnaren Sovjetunionen, trodde ingen. Sovjet hade bara några dagar innan 1980s Lake Placid-OS krossat USA med 10-3 i en träningsmatch och absolut ingenting tydde på att amerikanarna skulle ha något som helst att sätta emot. Deras heroiska insats kom att bli en symbol för USA och det amerikanska pannbenet, att oavsett hur illa dina förutsättningar än är, oavsett hur brant detta Mount Everest till motstånd må se ut, så är ingenting omöjligt. Det är med just dessa förord som jag vill meddela att vi har ett nytt begrepp att ta del utav, nämligen "Miracle on Clay". Jag är ingen Zverev och Tiafoe som lever i sin egna lilla fantasivärld, ett parallellt universum där enhörningar flyger och de bägge vinner Grand Slam-titlar. Jag är realist. Min diet består av pizza, läsk och hamburgertallrikar. Jag spelar 1-3 timmar tennis i veckan och skulle aldrig i min vildaste fantasi åka ner till Bellevue för att träna teknik eller fotarbete. Min kondition hade t.o.m. fått Leif GW Persson att höja på ögonbrynen. Lägg där till att jag har astma, något som knappast gör min syresättningsförmåga något bättre. Och på andra sidan nätet har vi Micho. En spelare som vunnit ligaspelet 5 gånger i rad och som för mig personligen är rena mardrömmen att möta. Jag har aldrig spelat bra mot honom, mina prestationer har snarare bara varit olika nivåer av ångest. Hans förmåga att kontinuerligt få tillbaka bollen från planens alla hörn, anpassa sin spelstil till motståndaren, samt aldrig någonsin vika ner sig mentalt - är en kombination som gör honom fruktansvärt jobbig att möta. Och nu på grus dessutom, vilket gör duellerna ännu mer fysiskt och psykiskt påfrestande. Det fanns verkligen ingenting som talade för mig ikväll. Målet var inte att vinna, målet var att inte bli nollad. Matchen blev dock något av det sjukaste jag varit med om - en episk thriler som inte ens Hitchcock kunnat regissera bättre. Den ultimata David vs. Goliath-berättelsen, den typen av match som förtjänar att bli återberättad av lärare runt om i landet för sina skolklasser. En match som svängde rejält i första set. 2-0 till Micho blev snabbt 4-2 till Chrille, för att sedan svänga tillbaks och bli 6-4 till Micho. Andra set var inte riktigt lika oförutsägbar, men ack så spännande. Jag kände mig redan rejält sliten i första set och såg nog halvt döende ut matchen igenom, detta medan Arab verkade tämligen oberörd. Det fanns inget tillfälle där jag kände mig nära segern, sådana tankar var så orealistiska att jag inte ens lekte med dem. Det handlade snarare bara om att överleva en boll i taget. Vilket var jobbigt nog med tanke på att mer eller mindre varenda poäng krävde 10+ bolldueller. Vi turades om att hålla våra servar fram till 6-lika och tiebreak. Väl där utspelade det sig ytterligare en dimension av psykologisk uthållighet. Någonstans kändes det ändå som Micho skulle ta detta och det trodde nog även Arab själv. Men jag fortsatte kämpa, en boll i taget, mirakel kan ske. Tiden började dessvärre rinna ut, det skulle in annat folk på banan som nu satt och väntade på oss att bli klara. Men 6-6 blev 7-7. Och 7-7 blev 8-8. Och väl framme vid 9-9 tvingades vi att bryta. Så vi drog banan, vattnade och det såg ut som Micho skulle vinna p.g.a. tidsbrist. Men vi hade tur. De spelare som kom efter oss var okej med att vänta ut tiebreaket, det kan väl inte ta så lång tid, trots allt. Eller? Vi fortsatte våra vansinnesdueller, som förvisso inte var av den snabbaste farten, men likväl dramatisk. Några setbollar för mig, några matchbollar för honom. 10-10. 11-11. 12-12. 13-13. Ska det verkligen vara så jävla svårt att få en vinnare ikväll? Varför kan inte Micho bara missa två bollar i rad så jag kan få gå och duscha? Är det verkligen för mycket begärt? Tydligen. Men vid 13-13 kom rycket. Jag får med mig 14-13 och lyckas pressa Arab så pass att han blir kort i sin lobb som jag sedan kan trycka ner i hörnet. 15-13 till Gutschank och oavgjort. Trodde jag åtminstone. Vi sade det att antingen så vinner Micho med 2-0 i set eller så får det helt enkelt sluta 1-1 i set och oavgjort p.g.a. att alla grusbanor var uppbokade. Det dröjer dock inte många minuter innan det uppdagas att bana 3 står ledig. Spelarna har inte kommit. Jag som var så nöjd med att ha fått oavgjort och äntligen lyckats ta poäng mot Arab. Detta genom att ha räddat 4 matchbollar dessutom. Men nu ska vi alltså fortsätta med ett matchtiebreak?! Men eftersom Micho varit schysst nog att spela klart 9-9-situationen, så är det väl inte mer än rätt att vi även spelar ett avgörande supertiebreak. Föga förvånande så tar Arab snabbt kommando och håller denna ledning ända fram till 9-6 och tre nya matchbollar. Nu måste det väl äntligen vara över snart? Oavsett vilket så var jag i detta läge redan oerhört stolt över mig själv och min kämparinsats. Jag kände mig redan spyfärdig i slutet på första set och kippade efter andan som en kedjerökande finländare. Att jag kunnat ta matchen så här långt, mot ligans bästa pannben, det är stort. Micho pressar ner mig i forehand-hörnet och rusar mot nät, är det nu det ska hända? Jag bestämmer mig instinktivt för att gå all-in, slår en hård rak forehand som letar sig förbi Micho och innanför linjerna. Femte matchbollen räddad. 9-7. Bara två bollar kvar innan nästa sidbyte, kan man hänga kvar till dess, tro? Långa dueller följer, lågt tempo, ingen vill missa. Man räds både felstudsar och vind. Håll marginal. Gör inget dumt. Men till slut så missar Arab. 9-8. Sex matchbollar räddade. Och så missar han igen. 9-9. Sju matchbollar räddade. Sidbyte. Kan jag verkligen vinna detta? Micho borde väl åtminstone vara lite skakad av alla dessa förlorade chanser, eller? Men det dröjer inte länge innan han får sin åttonde matchboll. Detta skulle dessvärre komma bli hans sista. För matchens tre sista bolldueller vinns av Gutschank. 12-10 i matchtiebreak och en slutsiffra som lyder 4-6, 7-6 (15-13), 12-10. Det är 46 år sedan USA skrev idrottshistoria den där magiska februarikvällen i New York. Och ikväll skrevs ett nytt stycke historia, i en helt annan sport, med helt andra spelare, men med samma sorts oförtröttliga vilja - "Miracle on Clay". Detta skall naturligtvis firas. Vem är sugen på pizza?"

"Ludwig rivstartade med 4-0 på 15 minuter och spelade grymt bra ..... helt chanslös i början av matchen ....... fick slita och kämpa sig in i matchen .. andra set svänger matchen Ludwig går ner till en lite mer mänsklig nivå ..... 1-1 i set ..... Tiebreaket startar bra för den lite mer rutinerade Eklund ? upp till 5-1 ledning .... Håller pacen , går fram till 8-2 ledning ...nu måste man väll kunma stänga matchen !!?? Ludwig kommer tillbaka 8-6 .... Ludwig tillbaka till första setets pace .... Eklund gummiarm i avgörande läge av matchen som vanligt ? dubbelfel av Ludwig räddar upp situationen .... 9-6 Martchboll i egen serve, får in matcens bästa serve 10 - 6 .....och den osannolika vändningen fullbordad...... all cred till Ludwig som spelade så bra i första set så man va på väg o packa väskan och åka hem vid 0-4 ......."

"Det är alltid oerhört blandade känslor av att möta Robin för mig. Å ena sidan är han väldigt sympatisk och ödmjuk. Kul att träffa och prata med. Å andra sidan känner jag alltid för att lägga av med tennis efter att ha förlorat mot honom. Ungefär samma känsla som när jag spelat mot Johan Jansson i Hallsta. De har en äcklig förmåga att hinna upp varenda boll och bara skyffla tillbaka på min backhand. Säkert 80% av alla bollar sitter antingen väldigt lågt eller väldigt högt med bra längd på backhandsidan. Robin är dessutom lång och hans bläckfiskarmar har en otrolig förmåga att täcka upp på nät. Och att lobba över honom? Inte det lättaste. Igår var det dessutom en del vind. Så ena sidan hade medvind och andra motvind. Detta gjorde matchen ännu mer taktisk. Duellerna blev långa och marginalerna väldigt små. Ibland kan en enda boll göra skillnad. Och lite så kändes det i andra set. I ett av många långa game hade jag fördel i egen serve, men gör dubbelfel. Detta ger Redander en boost enligt egen utsago och mig frustrerad, slutar med att Robin tar det gamet till 3-1 istället för 2-2. Och det i sin tur leder till 4-1 och 5-1. Ska sägas att av matchens 19 game så var det säkert 14 av dem som landade i 40-lika. Jag lyckas rädda ett par matchbollar vid 1-5 och ta mig tillbaka till 3-5, men väl där var Redander för stark. Jag hade innan matchen i huvudet att Robin kanske skulle vara enklare att möta ute på gruset än inomhus. Men efter att ha mött honom igår så måste jag säga att känslan är precis tvärtom. Hans toppade servar sköt upp väldigt högt och var inte jättelätt att hålla bra längd på i returen. Gruset gjorde det dessutom ännu lättare för honom att hinna upp allt. Och att passera/lobba över honom på nätet blev en ännu större utmaning med all vind att ta i beaktande. Äh, jag gjorde mitt bästa. Jag försökte verkligen vara med mentalt matchen igenom, för man vet aldrig. I synnerhet när matchen blir så här lång, fysisk och mental. Men känslan är ändå att det var mer Robin som vann än jag som förlorade. För han fick verkligen slita för detta. Grattis Robin!"

"Jag visste innan att detta skulle bli tufft. Oliver rör sig som vanligt otroligt bra. Att det var grus verkade inte göra någon större skillnad för honom. Sen har han som vanligt många vapen i sin verktygslåda att ta fram vid behov. Framförallt nätspelet. Jag slog inte bort mig, det var snarare Oliver som vann poängen på egen kraft. Fan, det är inte det lättaste att hävda sig i en division med massa skolade spelare som dedikerat betyyydligt mer tid åt denna sport än vad jag själv gör - så jag kan liksom inte vara besviken. Bra jobbat, Barkis!"

"Tack för en super match! Tusen tack. Fina banor o bra spel ?"