Oliver H Barklund

"Tack för en super match! Tusen tack. Fina banor o bra spel ?"

"Jag visste innan att detta skulle bli tufft. Oliver rör sig som vanligt otroligt bra. Att det var grus verkade inte göra någon större skillnad för honom. Sen har han som vanligt många vapen i sin verktygslåda att ta fram vid behov. Framförallt nätspelet. Jag slog inte bort mig, det var snarare Oliver som vann poängen på egen kraft. Fan, det är inte det lättaste att hävda sig i en division med massa skolade spelare som dedikerat betyyydligt mer tid åt denna sport än vad jag själv gör - så jag kan liksom inte vara besviken. Bra jobbat, Barkis!"

"Det var en ynnest att få sitta i domarstolen och bevittna denna mycket intressanta match-up ikväll. Två väldigt olika spelare, både till spelstil, mentalitet och utseende. Den ena som tar sport på liv och död, spelar varenda boll som det vore hans sista och ger sig aldrig oavsett resultat. Den andra har auran av att precis ha kommit från stranden och havet där han surfat på vågorna och klappat delfinerna. Obrydd. Avslappnad. Som en ung Sean Penn i 80-talsklassikern 'Fast Times at Ridgemont High'. Den ena spelar med goda marginaler, stabil, få misstag. Den andra lirar en mer varierad high risk-tennis, ett stundtals majestätiskt publikfrieri, oförutsägbart och spännande. När dessa två krafter möts så händer något särskilt. Och just detta hände ikväll. I vad jag menar är den mest underhållande och sevärda match jag sett i Bellevue. Mer eller mindre varenda game tvingas in i 40-lika-lägen. Mer eller mindre varenda boll mynnar ut i en längre duell där både Arab och Barklund tvingas ner i alla möjliga djup och positioner för att rädda sig kvar i poängen. Oliver är den mer offensiva av dem två, men Micho är skicklig på att använda sig av sin motståndares fart och kontrar. Matchen spelas i hög fart, men inte tillräckligt hög fart för att se sanslösa vinnare från baslinjen - utan precis lagom kraft för att skaffa sig ett övertag inför nästa slag i duellen. Och det är just denna balansgång som skapar magi. Denna katt-och-råtta-lek som är så kittlande att följa. Jag har samma känsla nu som jag hade efter Cincinnati-finalen 2023 när den 3 timmar och 49 minuter långa matchen mellan Djokovic och Alcaraz utspelat sig. Novak vann med 5-7, 7-6, 7-6 i vad som kändes mer som en Grand Slam-final än en Masters 1000-turnering. Man visste direkt efter att man inte kommer kunna njuta av de nästkommande matcherna lika mycket, för inget av det man kommer se härnäst kommer kunna jämföras med vad man precis bevittnat."

"Olivers nivå ikväll var fan det sjukaste jag sett på länge. Man kan inte ens bli förbannad. Bara applådera. Inget av det jag säger här görs för att vara snäll, utan det är min seriösa åsikt. Olivers nivå i första set är den bästa nivå jag mött i ligaspelet och då inkluderar jag även min tid från Division 1 i Hallstas gruppspel. Absolut, Oliver är duktig bla bla bla - jag håller med, men jag har aldrig känt mig chanslös mot honom - hans typ av tennis brukar trots allt även höja min nivå. Men spelar han som han gör i första set så kvittar det. Jag kan inte matcha det. Jag är för helvete en bowlare, inte en tennisspelare. Jag hade behövt anlita Micke Kudinoff som tränare och ta tennisen superseriöst i 12 månader, åka på läger i Ibiza (där har man väl de bästa träningslägren, eller?) och bloddopa mig för att kunna konkurrera. Och ärligt talat? Jag bryr mig inte tillräckligt för att lägga ner det jobbet. Jag är OK med att bara vara OK på tennis. Vilket påminner mig - fyfan vad skönt det ska bli att åka ner till Division 2 nu. Om det finns en Gud, må han aldrig låta mig komma upp till Division 1 igen! Grattis Oliver. Din jävel."